Blogg: Fiske och vattenbruk i inlandsvatten under tillsyn av den gemensamma fiskeripolitiken
Kontrollsystemet för Europeiska unionens gemensamma fiskeripolitik (GFP) kommer i fortsättningen i allt högre grad att gälla också fiske och vattenbruk i inlandsvatten, även om det fortfarande är mycket mindre än vad gäller fiske till havs.
Den viktigaste effekten av den gemensamma fiskeripolitikens kontrollsystem på inlandsfisket och vattenbruket är bestämmelserna om spårbarhet. Spårbarhetsbestämmelserna i GFP:n gäller partier av fiskeri- och vattenbruksprodukter och är mer krävande än den spårbarhet som krävs enligt livsmedelslagstiftningen. Den här gången använder vi inte rader för att beskriva detaljerna i reglerna.
Tills vidare gäller den gemensamma fiskeripolitikens spårbarhetsregler endast fiskeriprodukter som fångats i EU:s marina vatten och vattenbruksprodukter som odlats i havet. Regler om informationen till konsumenterna gäller dock all fisk, även sådan som härstammar från insjöar. Naturligtvis skulle någon kunna fråga sig hur man kan lita på informationen till konsumenterna om GFP’s spårbarhet inte fungerar.
Den 10 januari 2026 förändras situationen. Förordningen om ändring av kontrollsystemet för den gemensamma fiskeripolitiken utvidgar nämligen bestämmelserna om spårbarhet till att även omfatta fiskeri- och vattenbruksprodukter som härstammar från inlandsvatten, såsom Kitkan viisas siklöja. Dessutom börjar reglerna gälla produkter från tredjeländer. Det första man tänker på är norsk kasslax, men reglerna kommer också att gälla till exempel kanadensisk sik från Winnipeg-sjön, röding som odlats på Island och tilapia som odlats i Sydostasien.
Aktörerna kommer alltså allt bättre till samma linje oberoende av produktens ursprung. De uppgifter som krävs varierar något beroende på om produkten är från EU:s inre marknad eller från tredjeländer, från insjöar eller hav och om fisken har fångats eller odlats. Den gemensamma fiskeripolitikens spårbarhetskrav kommer att utvidgas till att omfatta ännu fler kategorier av fiskeriprodukter 2029.
Från och med 2026 ska den information som krävs enligt spårbarhetskraven göras tillgänglig digitalt för den aktör till vilken fiskeri- eller vattenbruksprodukten levereras och, på begäran, för de behöriga myndigheterna. De tekniska minimikraven för överföringen av information klarnar först när Europeiska kommissionen antar en delegerad akt i ärendet. När kommissionens rättsakter är kända, kommer det att framgå hurdana digitala verktyg branschen i fortsättningen ska ha.
Det bör noteras att myndigheterna inte producerar något spårbarhetssystem för aktörerna, utan företagen från fiskare och fiskodlare till förädlare och handlare är enligt EU-lagstiftningen själva ansvariga för att deras verksamhet följer bestämmelserna. I lagen om fiske föreskrivs det dock om skyldigheten att anmäla fångst i inlandsvatten, och myndigheterna överväger möjligheten att kombinera fullgörandet av skyldigheten att göra fångstanmälan så att fiskare (både i inlandsvatten och vid havskusten) kan utnyttja fångstanmälningarna också vid fullgörandet av spårbarhetsskyldigheterna. I framtiden kan man förvänta sig att också fångsterna i insjöarna ska rapporteras efter varje fisketillfälle.
En påminnelse är att GFP-rättsakterna inte kräver att fartyg som uteslutande används för vattenbruk eller inlandsfiske registreras i unionens fiskefartygsregister. I Finland finns det dock nationella bestämmelser både om fiskefartygsregistret för insjövatten och om registrering av vattenbruksfartyg som används till havs. Också dessa saker måste granskas när man överväger det nationella genomförandet.
Obs! Denna text har utarbetats för att underlätta förståelsen av författningsändringarna och baserar sig på en preliminär analys av ändringarnas konsekvenser och kan inte åberopas i eventuella tolknings- eller konfliktsituationer i anslutning till tillämpningen av författningarna.
Konsultativ tjänsteman Harri Kukka, jord- och skogsbruksministeriet