Kategori: Synpunkter på GFP’s kontrollrevision

I samband med reformen av kontrollsystemet för den gemensamma fiskeripolitiken (GFP) beslutade EU också om kontrollregler för fritidsfiske. Det är inget konstigt med tanke på EU:s rättssystem, men i praktiken innebär ändringen ett slags öppning, eftersom artikeln om fritidsfiske i EU:s kontrollförordning tidigare har varit av mycket allmän karaktär.

Enligt Europeiska unionens grundfördrag har unionen exklusiv behörighet i frågor som gäller bevarande av havets biologiska resurser inom ramen för den gemensamma fiskeripolitiken. Med andra ord kan EU besluta om reglering av fritidsfisket på samma sätt som om kommersiellt fiske. Den exklusiva behörigheten är dock begränsad till fiske till havs.

EU har dock fattat beslut om reglering av fritidsfisket även tidigare. De har under en längre tid omfattat bl.a. havbass samt torskbestånden i Östersjön. Under de senaste åren har det kommit ut ur unionens kvarn också sådana fiskebegränsningar för lax och ål som berör Finland direkt, på EU:s språk ”bevarandeåtgärder”. Ålen är fredad i fritidsfiske i havsområdet i Finland hela året. När det gäller lax väntar vi fortfarande på den slutliga vissheten om EU:s tillämpliga beslut för innevarande år.

Nya regler införs från och med 2026

De nya kraven på tillsyn ska tillämpas inom fritidsfisket huvudsakligen efter en övergångsperiod på två år, närmare bestämt den 10 januari 2026. Det nya är att samma konkreta skyldigheter gäller för hela EU, även om många regler fortfarande är selektiva när det gäller vilka fisken de tillämpas på. En del av kraven gäller endast myndigheter, en del också fiskare.

När fritidsfiskare fångar fisk vars fritidsfiske omfattas av unionens bevarandeåtgärder, såsom fångstkvoter och fångstbegränsningar, ska de registrera sig och rapportera sin fångst dagligen i ett elektroniskt system.

Lyckligtvis har det i Finland redan i lagen om fiske föreskrivits om fritidsfiskares skyldighet att anmäla fångster och fångstuppgifter. Sannolikt uppfyller den senaste ändringen av lagen om fiske som sådan kraven i EU-förordningen eller förutsätter endast smärre ändringar. Anmälningsskyldigheten verkställs genom statsrådets förordning, som avses träda i kraft i år. Uppgifterna om fångst anmäls i praktiken lättast via tjänsten Omakala, som förvaltas av Naturresursinstitutet.

I Finland är laxen en sådan art som regleras av EU, men EU:s krav på fångstanmälan har i stor utsträckning redan skötts på förhand, eftersom avsikten är att anmälan om laxfångst ska tas in i den ovan nämnda statsrådsförordningen. Skyldigheten att anmäla fångst gäller också ål som är helt fredad till havs vid fritidsfiske. Ål som fångats som bifångst och frisläppts ska också anmälas.

Från och med 2030 utvidgas den elektroniska registreringen och anmälningsskyldigheten till att gälla vissa andra fiskarter eller fiskbestånd. I ljuset av den nuvarande bedömningen bör detta dock inte gälla många arter i Finland. Det är mest sannolikt att förutsättningarna för att utvidga skyldigheten uppfylls hos oss när det gäller torsk, som i kommersiellt fiske är en art som omfattas av EU:s kvotbeslut och där fritidsfisket särskilt i södra Östersjön har en betydande inverkan på fiskedödligheten.

I samband med revideringen av kontrollförordningen fick Europeiska kommissionen befogenhet att anta genomförandeakter om märkning av fiskeredskap som används för fritidsfiske. Finland motsatte sig en sådan alleuropeisk harmonisering; vi kan själva besluta om redskapsmärkningar. Tiden visar om kommissionens bestämmelser om redskapsmärkning medför ändringar och olägenheter för finländska fiskare.

Överträdelse och påföljd

Bland ändringarna är det beständigt till exempel att försäljning av fångst från fritidsfiske från havsområdet även i fortsättningen är helt förbjuden. Nytt är att om den sålda kvantiteten överstiger 10 kg eller värdet av denna överstiger 50 euro, betraktas försäljningen som en allvarlig överträdelse av den gemensamma fiskeripolitikens regler som bör bli föremål för strängare påföljder. Detta ger anledning till fundering också när det gäller att utveckla det nationella påföljdssystemet för att fiskare ska behandlas på ett skäligt och proportionerligt sätt. Vad gäller insjöarna har förbudet mot försäljning av fångst från fritidsfiske föreskrivits i den inhemska lagen om fiske, som dock tillåter att ett litet parti fisk eller kräfta sporadiskt säljs direkt till slutkonsumenten. Med en liten mängd fisk avses högst 100 kg fisk eller 300 stycken kräftor under året.

Den gemensamma fiskeripolitiken har sedan länge klassificerat överträdelser av det kommersiella fisket i två kategorier: överträdelser och allvarliga överträdelser. Vid fritidsfiske kan tröskeln för allvarliga överträdelser överskridas också av andra orsaker än försäljning av fångst. Det räcker till exempel med att minst två av de fångade fiskarna enligt EU-lagstiftningen är olovliga eller att en eller flera av dem tillhör en förbjuden art. Det är lätt att hamna och stanna i en spiral av allvarliga överträdelser. Om man nämligen en gång har fått en sanktion för en allvarlig överträdelseroch ett år efter ett lagakraftvunnet sanktionsbeslut begår även en lindrig förseelse, anses också en lindrig förseelse vara allvarlig. Det kan därför bli dyrt att bli vaneförbrytare.

Myndighetsuppgifterna ökar

I revideringen av kontrollförordningen föreskrevs det också mer för administrationens och forskarnas skull än för fiskarnas skull att medlemsstaterna i fortsättningen varje år ska samla in och sända uppgifter till kommissionen om fångster från fysiska personer som bedriver fritidsfiske i fråga om arter och bestånd för vilka unionen har fastställt fiskemöjligheter eller som omfattas av en flerårig plan eller som omfattas av landningsskyldigheten. I Finland är sådana arter lax, strömming, vassbuk och torsk, för vilka EU fastställer fiskekvoter. En medlemsstat kan, för en gångs skull, själv besluta om sitt system för insamling av uppgifter.

I Finland har det funnits en ganska tydlig arbetsfördelning inom fiskeövervakningen. Tillsynen över den gemensamma fiskeripolitiken har uteslutande skötts av myndigheterna, i synnerhet NTM-centralen och Gränsbevakningsväsendet. Bestämmelserna i den inhemska lagen om fiske kan också övervakas av polisen, Tullen och Forststyrelsen samt av en person som har avlagt fiskeövervakarprov och godkänts av NTM-centralen och som för ett visst område har fått fullmakt att utöva tillsyn. I början av året har detta ändrats och en av närings-, trafik- och miljöcentralen godkänd fiskeövervakare kan också övervaka de fiskebegränsningar som fastställts för fritidsfiske genom unionslagstiftningen.

När de nya EU-rättsliga bestämmelserna om tillsyn över den gemensamma fiskeripolitiken genomförs genom nationell lagstiftning måste man också säkerställa att de bestämmelser om tillsyn och påföljder som gäller fritidsfiske i lagen om fiske är förenliga med de nya EU-reglerna.

Obs! Denna text har utarbetats för att underlätta förståelsen av författningsändringarna och baserar sig på en preliminär analys av konsekvenserna av ändringarna i EU:s fiskerikontrollförordning och kan inte åberopas i eventuella tolknings- eller konfliktsituationer i anslutning till tillämpningen av författningarna.

Konsultativ tjänsteman Harri Kukka, jord- och skogsbruksministeriet

Kontrollsystemet för Europeiska unionens gemensamma fiskeripolitik (GFP) kommer i fortsättningen i allt högre grad att gälla också fiske och vattenbruk i inlandsvatten, även om det fortfarande är mycket mindre än vad gäller fiske till havs.

Den viktigaste effekten av den gemensamma fiskeripolitikens kontrollsystem på inlandsfisket och vattenbruket är bestämmelserna om spårbarhet. Spårbarhetsbestämmelserna i GFP:n gäller partier av fiskeri- och vattenbruksprodukter och är mer krävande än den spårbarhet som krävs enligt livsmedelslagstiftningen. Den här gången använder vi inte rader för att beskriva detaljerna i reglerna.

Tills vidare gäller den gemensamma fiskeripolitikens spårbarhetsregler endast fiskeriprodukter som fångats i EU:s marina vatten och vattenbruksprodukter som odlats i havet. Regler om informationen till konsumenterna gäller dock all fisk, även sådan som härstammar från insjöar. Naturligtvis skulle någon kunna fråga sig hur man kan lita på informationen till konsumenterna om GFP’s spårbarhet inte fungerar.

Den 10 januari 2026 förändras situationen. Förordningen om ändring av kontrollsystemet för den gemensamma fiskeripolitiken utvidgar nämligen bestämmelserna om spårbarhet till att även omfatta fiskeri- och vattenbruksprodukter som härstammar från inlandsvatten, såsom Kitkan viisas siklöja. Dessutom börjar reglerna gälla produkter från tredjeländer. Det första man tänker på är norsk kasslax, men reglerna kommer också att gälla till exempel kanadensisk sik från Winnipeg-sjön, röding som odlats på Island och tilapia som odlats i Sydostasien.

Aktörerna kommer alltså allt bättre till samma linje oberoende av produktens ursprung. De uppgifter som krävs varierar något beroende på om produkten är från EU:s inre marknad eller från tredjeländer, från insjöar eller hav och om fisken har fångats eller odlats. Den gemensamma fiskeripolitikens spårbarhetskrav kommer att utvidgas till att omfatta ännu fler kategorier av fiskeriprodukter 2029.

Från och med 2026 ska den information som krävs enligt spårbarhetskraven göras tillgänglig digitalt för den aktör till vilken fiskeri- eller vattenbruksprodukten levereras och, på begäran, för de behöriga myndigheterna. De tekniska minimikraven för överföringen av information klarnar först när Europeiska kommissionen antar en delegerad akt i ärendet. När kommissionens rättsakter är kända, kommer det att framgå hurdana digitala verktyg branschen i fortsättningen ska ha.

Det bör noteras att myndigheterna inte producerar något spårbarhetssystem för aktörerna, utan företagen från fiskare och fiskodlare till förädlare och handlare är enligt EU-lagstiftningen själva ansvariga för att deras verksamhet följer bestämmelserna. I lagen om fiske föreskrivs det dock om skyldigheten att anmäla fångst i inlandsvatten, och myndigheterna överväger möjligheten att kombinera fullgörandet av skyldigheten att göra fångstanmälan så att fiskare (både i inlandsvatten och vid havskusten) kan utnyttja fångstanmälningarna också vid fullgörandet av spårbarhetsskyldigheterna. I framtiden kan man förvänta sig att också fångsterna i insjöarna ska rapporteras efter varje fisketillfälle.

En påminnelse är att GFP-rättsakterna inte kräver att fartyg som uteslutande används för vattenbruk eller inlandsfiske registreras i unionens fiskefartygsregister. I Finland finns det dock nationella bestämmelser både om fiskefartygsregistret för insjövatten och om registrering av vattenbruksfartyg som används till havs. Också dessa saker måste granskas när man överväger det nationella genomförandet.

Obs! Denna text har utarbetats för att underlätta förståelsen av författningsändringarna och baserar sig på en preliminär analys av ändringarnas konsekvenser och kan inte åberopas i eventuella tolknings- eller konfliktsituationer i anslutning till tillämpningen av författningarna.

Konsultativ tjänsteman Harri Kukka, jord- och skogsbruksministeriet

Förordningen om ändring av kontrollsystemet för EU:s gemensamma fiskeripolitik har publicerats i Europeiska unionens officiella tidning och träder i kraft den 9 januari 2024. Ändringarna kommer att tillämpas stegvis och de flesta av dem kommer att synas i praktiken om två år. Övergångstiden för några ändringar är ännu längre. Vissa ändringar blir dock tillämpliga genast 2024.

AIS ON

Omedelbart i januari träder nya regler om användningen av AIS-utrustning i kraft för fartyg som är längre än 15 meter. Skyldigheten att använda det automatiska identifieringssystemet (Automatic Identification system, AIS) grundar sig på direktivet om ett övervaknings- och informationssystem för sjötrafik. Syftet med den är bland annat att förbättra sjösäkerheten och förebygga förorening av havet från fartyg.

I förordningen om fiskerikontroll föreskrivs det dock att AIS ska användas även vid fiskerikontroll. Tillsynsmyndigheterna ska utföra korskontroller av uppgifterna från AIS i förhållande till andra tillgängliga uppgifter. Nytt för fiskaren är specifikationen att befälhavaren på ett fiskefartyget kan stänga av AIS i en situation där det föreligger en omedelbar risk för besättningens säkerhet eller trygghet. Om AIS stängs av ska befälhavaren rapportera de behöriga myndigheterna i sin flaggstat om detta och skälen till detta. AIS ska startas på nytt så snart källan till faran har försvunnit.

Det är ganska svårt att föreställa sig en situation i Östersjön där säkerheten för besättningen på ett fiskefartyg kräver att AIS stängs av. I ljuset av EU-lagstiftningen leder stängningen av AIS-utrustning alltså till misstanke om överträdelse och till ett påföljdsförfarande, om inte fartygets befälhavare har underrättat myndigheterna om den farliga situationen.

MOT – tillåten toleransmarginal vid fångstuppskattningen

Från och med juli ändras bestämmelserna om tillåtna avvikelser från den fångstuppskattning som ska registreras i loggboken. Dessutom blir överträdelsen av dessa regler med en lägre tröskel än tidigare till sin karaktär allvarlig, vilket innebär att också påföljderna blir tyngre.

Med tillåten toleransmarginal avses hur mycket den i fiskeloggboken registrerade uppskattningen av fångsten av varje fiskart får avvika från den vägda mängd som antecknats i landningsdeklarationen eller från den mängd som konstaterats till följd av en inspektion som kontrollmyndigheterna utfört. Denna skillnad får i regel vara högst tio procent för varje fiskart. Vid fiske efter strömming och vassbuk har dock osorterade landningar varit föremål för lindring, och detta ändras den 10 juli 2024.

I Östersjön tillämpas en lindrigare regel 10.7.2024-10.1.2028, enligt vilken den tillåtna avvikelsen är 20 procent per art i fråga om osorterade landningar vid fiske efter strömming och vassbuk. Därefter börjar regeln om en tolerans på tio procent per art tillämpas. Undantagen upphör dock inte här.

Om osorterad fångst av strömming och vassbuk landas i en hamn som har införts i en förteckning som fastställs av Europeiska kommissionen, är regeln om tillåten tolerans gynnsam. I sådana fall ska den tillåtna toleransmarginalen för varje art vara 10% av den totala mängden av alla arter som är registrerade i fiskeloggboken. För arter som utgör mindre än 2% av alla arter som landats ska den tillåtna toleransmarginalen för varje art vara det högsta av 200 kg eller 0,5% av den totala mängden av alla arter som registrerats i fiskeloggboken.

Det är dock inte särskilt lätt att få hamnarna med i den förteckning som kommissionen upprättar. Under våren kommer kommissionen att anta en genomförandeakt om villkoren för tillträde till förteckningen, men de inofficiella förhandsbeskeden är inte särskilt lovande. Det är i själva verket osannolikt att det åtminstone i det inledande skedet kommer att finnas några hamnar i Finland på förteckningen. Målet är att det senast 2027 ska finnas hamnar i förteckningen i Finland där den artspecifika toleransmarginalen på tio procent kan beräknas i förhållande till den totala fångsten.

Det är bra att komma ihåg att en noggrann bedömning av fångsten redan till havs inte bara gäller fiske efter strömming och vassbuk, utan alla fartyg som är skyldiga att föra fiskeloggbok. Om fisket inte omfattas av något av de undantag som beskrivs ovan skall den tillåtna toleransmarginalen vara 10% för varje art. För arter som behålls ombord och vars mängd inte överstiger 100 kg levande vikt ska den tillåtna toleransmarginalen vara 20 % per art.

Utöver den artspecifika fångstberäkningen är den tillåtna toleransmarginalen för den totala mängden av alla arter 10 procent.

Vägningsförfaranden

Alla ändringar som kommer inom den närmaste framtiden beror dock inte på den nya förordningsändringen. Den gamla lagstiftningen måste nämligen också följas. En noggrann vägning av fiskfångsterna per art är en svag punkt i Finland som Europeiska kommissionen har fäst uppmärksamhet vid i sina inspektioner.

Jord- och skogsbruksministeriet förhandlar för närvarande med kommissionen om en ny provtagningsplan för vägningarna. Det lönar sig inte att förutse slutresultatet, men det kan anses vara säkert att det kommer att ske ändringar i praxis för vägning av fiskfångster. Förändringarna kommer säkert också att kräva investeringar åtminstone i hamnar, eventuellt också i fartyg. Det är också sannolikt att landningar måste koncentreras till allt färre hamnar. Det är ännu svårt att bedöma om även dessa ändringar infaller redan 2024.

Överträdelse och påföljd

Överträdelser av bestämmelserna i den gemensamma fiskeripolitiken leder i Finland till en administrativ överträdelseavgift och allvarliga överträdelser till en påföljdsavgift. Enligt den gällande lagstiftningen är överträdelseavgiftens minimum i Finland beroende på typ av överträdelse antingen 100 eller 300 euro, och påföljdsavgiften är alltid minst 2 000 euro.

En överträdelse som gäller exakt registrering av fångstuppskattningen, låt oss säga en överträdelse av den tillåtna toleransmarginalen, omfattas av överträdelseavgiften när de vägda eller vid kontrollen konstaterade mängderna avviker mer än den tillåtna toleransmarginalen från de mängder som antecknats i fiskeloggboken. Tröskeln för en allvarlig överträdelse och påföljdsavgift överskrids enligt huvudregeln när den mängd fiskeriprodukter som överskrider den tillåtna toleransmarginalen är minst 100 procent av den tillåtna avvikelsen. Vid fiske efter strömming och vassbuk i Östersjön överskrids dock tröskeln för allvarlig överträdelse om skillnaden mellan de uppskattningar som antecknats i fiskeloggboken och de kvantiteter som landats eller beräknats till följd av inspektionen är minst 25% per art. Denna tröskel är i kraft till januari 2028.

I de hamnar som ingår i den förteckning som fastställts av kommissionen är tröskeln för en allvarlig överträdelse, vilken överraskning, en annan: den mängd fiskeriprodukter som överskrider den tillåtna toleransmarginalen är minst 50 procent av den tillåtna toleransmarginalen.

Låt oss försöka illustrera detta med ett fiktivt exempel. Vi antar att det i loggboken har registrerats sammanlagt 100 000 kg fisk, varav 60 000 kg strömming. I fråga om strömming är situationen enligt de olika alternativen följande:

Tillämplig regel	MOT	Allvarlig överträdelse
Huvudregel (10% per art)	6 000 kg	12 000 kg
Tillfälligt undantag för Östersjön (20% per art)	12 000 kg	15 000 kg
Förtecknad hamn (10% per art och total fångst)	10 000 kg	15 000 kg

Det finns skäl att göra flera motsvarande exempelkalkyler, både när det gäller större och mindre antal arter.

Allvaret slutar inte här. Tröskeln för en allvarlig överträdelse överskrids mycket lätt om man redan en gång har hunnit göra sig skyldig till den. En grund för en allvarlig överträdelse är nämligen också om man gör sig skyldig till en överträdelse av den tillåtna toleransmarginalen, även om den är lindrig, inom följande tidsram: ”Den behöriga myndigheten i en medlemsstat har bekräftat att den berörda fysiska eller juridiska personen har begått eller hållits ansvarig för en allvarlig överträdelse enligt artikel 90.3 c i en slutlig dom eller ett slutligt beslut som utfärdats under de senaste tolv månaderna före den dag då den aktuella överträdelsen begicks.” Det lönar sig verkligen att undvika denna spiral.

Till sist

Jord- och skogsbruksministeriet förbereder snarast ett utkast till regeringsproposition genom vilken lagen om ett påföljdssystem för och tillsynen över den gemensamma fiskeripolitiken ska ändras så att överträdelser av dessa ändrade regler i Finland omfattas av påföljder på det sätt som EU-rätten förutsätter.

EU:s förordningsändringspaket innehåller också andra frågor som börjar tillämpas redan 2024. Dessa syns dock inte så direkt i fiskarens eller någon annan företagares arbete.

Konsultativ tjänsteman Harri Kukka, jord- och skogsbruksministeriet 

Obs! Denna text har utarbetats för att underlätta förståelsen av författningsändringarna och baserar sig på en preliminär analys av ändringarnas konsekvenser och kan inte åberopas i eventuella tolknings- eller konfliktsituationer i anslutning till tillämpningen av författningarna.