Blogg: Bottniska vikens strömming – Finlands perspektiv

Bottniska vikens strömming – Finlands perspektiv

I den pågående strömmingsdebatten i Sverige har man kraftigt kritiserat Finland och antytt att Finland vill utnyttja strömmingen på ett ohållbart sätt. Det är därför nödvändigt att informera om Finlands synpunkter och vissa fakta om strömmingen i Bottniska viken.

Utgångspunkten för Finland är beslutsfattande baserat på vetenskaplig rådgivning

Först och främst vill jag konstatera att strömmingen i Bottniska viken är ryggraden i den finska fiskenäringen och den värdekedja som bygger på den. Finland har en andel på 82 procent av dess TAC (totala tillåtna fångstmängd). Jag kan försäkra er om att ingen annan än Finland är lika engagerad i strömmingsbeståndets tillstånd och dess utnyttjande på ett hållbart sätt. Värdekedjans värde är omkring 100 miljoner euro och den sysselsätter direkt cirka 300 personer. Dessutom har den betydande multiplikatoreffekter. Fisket är en viktig näring i Finland, vilket siffrorna också visar i fråga om strömming. Det är därför uppenbart att vi inte kan begränsa det utan grund och i strid med vetenskapliga råd. Det ska alltid finnas vattentäta motiveringar för en begränsning av näringen.

Finland definierar sin linje i enlighet med bästa tillgängliga vetenskapliga kunskap, dvs. i praktiken i enlighet med Internationella havsforskningsrådets ICES råd. Finland har aktivt införskaffat vetenskaplig information om Bottniska vikens strömming. Finland är också alltid redo att finansiera ytterligare forskning för att samla in nödvändiga data och förbättra tillförlitligheten i ICES rådgivning. Vi gjorde det omedelbart 2022, när forskarnas observationer tydde på att särskilt tillståndet för stora individer av strömming i Bottniska viken började försämras på ett alarmerande sätt. Baserat på studier och undersökningar som finansierats av Finland verkar det som om orsaken var att de stora pungräkor, mysidar, som strömmingen utnyttjar som föda försvann. Under de senaste åren har mängden pungräkor varit nära rekordnivåer och strömmingens konditionsfaktor har nått en god nivå. Även baserat på årets ekolodningsresultat verkar Bottniska viken ha mer strömming och pungräkor än tidigare.

Dessutom stöder vi bland annat aktivt tre forskningsprojekt som ska ge information för att förbättra den vetenskapliga rådgivningen, utreda strömmingens delbestånd och skapa förutsättningar för att tillämpa en ekosystemansats. Ett verktyg håller också på att utvecklas som skulle göra det möjligt för oss att mer mångsidigt bedöma effekterna av olika restriktioner för fisket.

Finlands utgångspunkt är att vi i takt med att osäkerheten ökar uttryckligen måste se till att ICES kan ge tillförlitliga vetenskapliga råd samt förstärka ICES förutsättningar för det, genom att samla in nödvändiga ytterligare data. Däremot tycker jag att den senaste tidens hårda kritik mot ICES och dess råd är mycket problematisk. Det är det bästa och mest omfattande organet för att tillhandahålla en högkvalitativ forskningsbaserad analys av en komplicerad fråga. Utan detta uppdaterade kunskapsunderlag skulle beslutsfattandet följa de politiska vindarna, vilket skulle vara en farlig utveckling för fiskbestånden.

Vi vill fortsätta att fatta beslut som baseras på bästa tillgängliga och ständigt förbättrade vetenskapliga råd från ICES. Det är viktigt att beslutsfattandet inte grundar sig på godtycke som genom otillräcklig föda i relation till strömmingsbeståndet kan leda till att fiskarna svälter och i synnerhet till att den stora feta strömming som används som människoföda minskar. Jag vill också påminna om att ICES råd beaktar försiktighetsprincipen på ett adekvat sätt.

Enligt ICES råd om strömmingsbeståndet i Bottniska viken har dess fiskedödligheten minskat betydligt redan under nästan tio år, och fiskbeståndet förökar sig med framgång och producerar stadigt starka nya årsklasser. Också själva lekbeståndet i fiskbeståndet ligger fortfarande på över 500 000 ton, så åsikterna om att strömmingsbeståndet i Bottniska viken håller på att kollapsa och Östersjön med det är överdrivna. Vi vill alla förbättra Östersjöns tillstånd, men där finns de viktigaste åtgärderna utanför fisket.

Livsmedelsanvändning av strömming, småskaligt kustfiske och försörjningstrygghet

I Sverige finns det av någon anledning en stark motsättning mellan kustfiske och trålfiske av strömming. I Sverige hävdas också att endast fångsten från kustfisket används till livsmedel och att strömmingen rovfiskas av ”monstertrålare”, främst till pälsfarmer och delvis via danska fiskmjölsfabriker som foder till norska fiskodlare. I narrativet ingår också argumentet att ett slut på trålning skulle vara motiverat eftersom kustfisket ger ett högre genomsnittspris för strömming och all strömming därför bör utnyttjas genom kustfisket. Det finns också åsikter om att det för försörjningstryggheten skulle räcka med att det finns gott om strömming i Östersjön.

I Finland fiskar nästan alla trålare strömming för både mat och fiskmjöl, och det finns ingen betydande konflikt mellan kustfiske och trålfiske. Som ett resultat av detta är tillgången på livsmedelsströmming stabil året runt, med undantag för sommaren. Detta är en förutsättning för att en lönsam värdekedja som förädlar strömming till livsmedel har kunnat växa fram. Finland har också nationella bestämmelser för att säkerställa att det småskaliga kustnära strömmingsfisket har tillräckliga fiskemöjligheter och i praktiken kan fiska så mycket strömming som marknaden vill köpa och andra förhållanden tillåter.

Av Östersjöländerna används mest strömming som livsmedel i Finland. Om man ser till marknadssituationen är det också tydligt att det, trots en aktiv produktutveckling, är mycket svårt och mödosamt att öka den inhemska marknaden för strömming som livsmedel. Det är därför orealistiskt att tro att den direkta användningen av strömming som livsmedel snabbt skulle flerfaldigt kunna ökas. Marknader för strömming som livsmedel har därför sökts genom export, bland annat till Ukraina och exportmängden är betydande.

Det är också viktigt att korrigera den felaktiga informationen som fortfarande sprids om användningen av finska strömmingsfångster. 84 procent av fångsterna från finska fartyg landades i Finland 2024. Av denna mängd användes 5 procent till foder för pälsproduktion, 4 procent till livsmedel inom landet och 13 procent till export, 34 procent som råvara för fiskmjöl inom landet och 44 procent till fiskmjöl och foder utomlands. Det finns inte motsvarande uppgifter för de 16 procent som landades utomlands.

Finland har två relativt nya fiskmjölsfabriker som kan producera fiskmjöl av livsmedelskvalitet. En stor del av produktionen används som foderråvara för den finska fiskodlingsnäringen. Detta foder är därför baserat på fisk från Östersjön och en återvinning av näringsämnen, som därför är bättre för Östersjön än andra fiskfoder. Den inhemska produktionen av fiskmjöl bidrar därför också väsentligt till värdekedjan för fiskodling och indirekt till användningen av strömming för människoföda och utbudet av färsk inhemsk fisk.

När man diskuterar försörjningsberedskap är det också viktigt att komma ihåg att starka fiskbestånd bara är en del av bilden. Det är minst lika viktigt att vi har en fungerande värdekedja för strömming och förädlingsföretag som kan öka produktionen av strömmingsprodukter i kristider. Försörjningsberedskapen förutsätter också att infrastrukturen och kompetensen upprätthålls. Coronatiden i Finland visade att det faktiskt är lika viktigt för livsmedelstryggheten att kunna producera inhemskt fiskmjöl av strömming, eftersom det gör det möjligt för oss att säkra produktionen av odlad fisk i krissituationer.

Ur ett finskt perspektiv är det också mycket märkligt att man i Sverige kan använda narrativet om att gynna det småskaliga kustfisket för att rättfärdiga ett ohållbart riktat fiske. För t.ex. västlig sill verkar det inte finnas någon kritik från Sverige om att man vill tillåta riktat fiske efter sill i Öresund, trots att ICES råd är att endast bifångstkvoter bör fastställas. Detta verkar mycket inkonsekvent.

Fiskerestriktioner för strömming i Bottniska viken

Finland är berett att överväga ytterligare fiskebegränsningar, men det måste finnas en vetenskaplig grund även för dem. Fisket kan inte begränsas godtyckligt. Jag vill ta tillfället i akt att korrigera de påståenden som framfördes i svenska medier i år och förra året om att Finland skulle ha blockerat det planerade forskningsprojektet och till det hörande fiskerestriktioner i Finngrundet-Gävlebukten området. På Finlands initiativ har de motiverade behov av ytterligare data som framförts i forskningsprojektet beaktats i datainsamlingen i hela Bottniska viken och på så sätt tjänar den också beredningen av ICES råd.Dessutom var Finland berett att acceptera ett sju månaders årligt fiskeförbud under tre år för att skydda strömmingens lekvandring och för att lindra situationen för det svenska kustfisket, även om det inte i sig fanns någon vetenskaplig grund för detta. Av någon anledning dög inte detta för den svenska förvaltningen.

Under tre års tid har vi försökt ta reda på vilka andra fiskerestriktioner som Sverige skulle anse nödvändiga för att minska denna konfrontation i Sverige och förbättra förutsättningarna för det svenska kustfisket. Sverige har inte tagit något annat initiativ än Finngrundet-projektet, som den själv beslutat att lägga ner. I den svenska diskussion har man också underlåtit att nämna det faktum att Sveriges kustfiske i Bottenhavet har sett en stadig ökning av fångsterna under de senaste tre åren och att den 2025 redan är fyra gånger högre än 2022.

I år ville Sverige sätta strömmingskvoten i Bottniska viken så låg som möjligt och verkade stödja kommissionens förslag om en minskning med 62 procent. ICES menade dock att målet om maximal hållbar avkastning enligt MSY som är målet i den gemensamma fiskeripolitiken skulle kräva en kvotminskning på mellan 6 och 16 procent. Finland ansåg att det var viktigt att nå ett resultat utgående från detta.

Rådet kom i sitt avgörande tillsammans med kommissionen fram till att 70 % (39 108 ton) av TAC: en för strömming i Bottniska viken enligt den nedre gränsen för ICES råd (55 869 ton) får fiskas till slutet av oktober 2026 och att, om ICES vetenskapliga råd nästa vår tillåter det, även återstående 30 % får fiskas till slutet av 2026. På basis av Naturresursinstitutets positiva observationer från forskningsresan i september verkar det mycket möjligt att också den återstående delen kan fiskas.

Denna ansvarsfulla lösning kunde inte godkännas av Sverige. Sverige understödde inte heller Finlands förslag om ett förbud mot trålfiske i Finngrundet-Gävlebukten från april till slutet av september eller ett förbud mot trålfiske i juni som skräddarsytts för Finlands kust, varför rådet avstod från dem. Ur finländsk synvinkel är detta mycket svårt att förstå. Det uppstår ett intryck av att man i Sverige inte ens vill hitta en gemensam ton mellan kust- och trålfiske eller de facto söka regleringsåtgärder som skyddar fiskbeståndet samtidigt som vi sörjer för näringen.

Slutsatser

Efter att ha följt debatten i Sverige och jämfört strömmingsfisket och dess värdekedja i Finland och Sverige är det tydligt att i Finland utnyttjas strömming precis på det sätt som man skulle vilja i Sverige. Men det faktum att Sverige inte har utnyttjat dessa möjligheter kan inte vara ett skäl att minska Bottniska vikens strömmingskvot utan vetenskaplig motivering. Eller kan det?

Risto Lampinen, fiskeriråd